Anteckningar från året: Solo praxis
Jag vill dela med dig, som läser detta, några reflektioner över mitt konstnärliga arbete under 2023. Istället för att skriva en kronologisk lista av utförda uppgifter känns det mera lämpligt att plocka ut några anteckningar från året. På det viset kan jag ge dig en bättre inblick i det som jag själv har funderat på de senaste månaderna. Genom att återgå till dessa anteckningar, för att skriva detta, har det också gett mig ett perspektiv på året och på de saker som kändes viktiga för mig.
Här är några tankar, i ingen bestämd ordning.
Hur tar jag i beaktande mina behov just nu? Hur påverkar mitt vårdande av dessa behov mina förväntningar av dagens praxis? Kan jag fatta beslut som respekterar både behov och förväntningar?
Jag strävar efter att kunna fatta mer intuitiva beslut och vara mer formbar. Mindre analytisk. Dessutom så behöver jag minnas att det jag gör eller skapar inte handlar om att tvinga min kropp till någon handling, form eller position. Hur prioriterar jag min kropp, och hur informerar den handlingen det jag gör/skapar/utforskar idag?
Jag skrev ner dessa tankar i relation till presset av min egen förväntan, som jag ibland kan känna då jag jobbar själv i studion. Denna press är naturligtvis kvävande och något som jag försöker släppa.
Min solo praxis har utvecklats dels på grund av behovet att ha en egen kontinuerlig träning men också i samband med att jag i 2020 skapade mitt första koreografiska verk, All This Silent Space. I min kroppsbaserade uttrycksform är kopplingen till mig själv odelbar och jag har funderat mycket på hur jag tar hand om detta förhållande.
Idéer, tankar & känslor kan sitta kvar i kroppen länge. Låt dessa saker ta plats där. Släpp behovet/presset att hela tiden skapa något nytt. Vara med det som finns där, så länge det behövs
Vissa ord, teman och rörelse improvisationer återkommer regelbundet. Det finns en koppling mellan mitt soloverk och en dansfilm som jag nyligen skapade. Många anteckningar hänvisar till relaterade idéer.
Några ord och meningar som återkommer ofta:
Det har varit viktigt för mig att inse att jag behöver låta återkommande teman stanna hos mig. Att vårda dessa idéer och gräva djupare i dem, för att förstå dem bättre. Att titta på dessa idéer från många olika vinklar över en längre tid.
Detta har gett mig en insikt i rörelsen som jag skapar, och hur den ansluter sig känslomässigt inom mig. Varifrån kommer de här idéerna och hur förkroppsligar jag dem?
Visa hänsyn till de områden i kroppen där det finns spänningar utan att försöka ändra någonting.
Lägg märke till de platser i kroppen där utrymme finns. Vad finns det för möjligheter där?
Jag har försökt utveckla en inre monolog för mig, när jag värmer upp eller börjar en repetition. Att hantera kronisk smärta har varit en del av en pågående förhandling mellan mig själv och min kropp, särskilt i år.
Att arbeta med mina egna projekt har inneburit att jag kan sätta mina egna parametrar kring vad jag skapar och hitta det som fungerar för mig och min kropp. Naturligtvis har det funnits mycket frustration och ibland besvikelse som uppstår när ens egna krav inte alltid kan uppfyllas, men jag försöker släppa såna begränsande tankar som hämmar min utveckling och min konstnärliga röst. Det kräver tålamod och en anpassningsförmåga att göra det, och i år har jag siktat på att hitta arbetsmetoder som fungerar för mig, just nu.
Scanna kroppen utan att bedöma den. Det finns inget behov av att fixa något.
Lägg märke till det som kommer upp till ytan.
Låt det som finns där uppmärksammas och kännas.
Jag ger tillåtelse till mig själv att vara med min kropp, mitt undermedvetna och minnet på ett icke-dömande sätt.
Jag känner ofta att jag har dålig koncentration eller att jag är dålig på att vara avslappnad. Att arbeta ensam innebär att det finns en konstant inre dialog, mycket buller och tankar som drar mitt fokus åt många håll. Men det här är okej och det är mänskligt. I min egen praxis kan jag skapa mina egna regler. Jag tar pauser för att läsa eller titta på något intressant relaterat till dagens utforskning. Eller så lyssnar jag på musik och reser mig och rör på mig när en idé kommer eller när jag vill gestalta någon impuls, och så vidare.
Det har aldrig känts särskilt bekvämt eller inspirerande för mig att jobba själv i studion om jag skall vara ärlig. Jag tycker att det kan kännas tungt. Jag tycker om andras sällskap och jag gillar den kreativa energin som skapas i samband med andra.
Ramverket som en arbetsgrupp skapar tillsammans, för utbyte och diskussioner—dessa saker är värdefulla för mig. Det är naturligt att behöva extern stimulans och input från andra källor än en själv.
Jag tror att behovet av att formulera mina egna processer och skapa mitt eget koreografisk material har lett till att skrivandet vuxit fram som en del av min praxis. Jag skriver ofta till mig själv mellan uppgifterna, som ett sätt att ge mig själv riktning och för att sammanfatta mina iakttagelser. Jag skriver inte enbart för att förtydliga mina idéer, men också för att ge mig själv anteckningar och påminnelser. För att få saker ur mitt huvud och ner på papper. Kanske då blir det mera konkret, och idéerna och känslorna svävar inte bara runt inom mig.
Genom att skriva detta övar jag mig på att dela mina tankar på ett annat sätt. Jag ser det som ett verktyg för mig själv och som ett sätt att gräva ännu djupare i de processerna som formar mitt arbete.
Text: Ailish Maher
Bild: Pádraig Croke
Stöd: Regionala Danscentret i Österbotten
