Collage, kroppen och improvisation

Fractures (collage) Ailish Maher

Den här texten syftar inte till att dra några slutsatser eller fungera som ett slutresultat. I stället är det ett sätt för mig att knyta samman trådar — att följa linjer mellan intressen, praktiker och uttrycksformer som har intuitivt utvecklats över tid.

Jag har börjat tänka på improvisation (i relation till dans) som en process för att synliggöra kroppens bildspråk och motiv — ibland av en slump, ibland genom att följa en känsla, en idé eller en längtan. För mig handlar det om att känna in kroppens impulser och drifter i relation till fantasi, ljud och minne. Drivkraften är att skapa, leka, frammana, upptäcka.

Jag är också intresserad av hur improvisation kan omfamna frakturer, splittringar och oenighet. Allt oftare känner jag en längtan bort från produktivitet, kontroll och tydlighet. Jag dras mot förvrängningar och tvetydighet. Jag letar efter ett sätt att skapa en stämning av vägran.

Collage är för mig en form av visuell improvisation. Precis som i dansen handlar det inte om resultatet — utan om vägen genom något. Jag är intresserad av motsatta visuella element, osannolika kombinationer, avslöjande gestaltningar och obegripliga, icke-linjära slut: a psychological morphology.

Alcove 1 (1946) Ithell Colquhoun

Begreppet psykologisk morfologi användes av den surrealistiska målaren och ockultisten Ithell Colquhoun för att beskriva sina målningar från 1940-talet. Colquhoun experimenterade med automatiska metoder för att frilägga bilder från det undermedvetna. För henne var det ett sätt att ta sig förbi det patriarkala och rationella sinnet — att låta intuition, känsla och inre symboler träda fram. Hennes användning av automatism underminerade traditionella tanke hierarkier. Colquhouns omfamnande av det undermedvetna och irrationella var en form av motstånd. Hon gick emot rådande föreställningar om kontroll, auktoritet och vilken kunskap som anses värdefull. Det gav henne utrymme att utforska på sina egna villkor — intuitivt, kroppsligt, märkligt — utan behov av att förklara eller lösa något. Jag dras till sådana tillvägagångssätt som skapar plats för upptäckter snarare än definitioner.

Collage känns djupt förbundet med dans och improvisation som praktik. Genom att lägga bilder i lager återkommer jag till samma frågor som väcks i rörelsen: frågor om abstraktion, intuition och fragmentering — av bilden, av kompositionen och av kroppen.

Den här praktiken har inte ersatt rörelsen, utan växt fram ur den. Det är ett sätt att utforska samma inre landskap med andra verktyg.

Med stöd från Svenska Kulturfonden